3/28/12

22300 ord

Så många ord har jag tagit bort ur mitt Ursus manus. Syftet, som jag skrev i inlägget Kill your darlings, var att ta bort de delar av texten som var överpedagogiska och överarbetade. Huruvida jag lyckades ta bort rätt grejer återstår att se. Jag har skickat den här nya versionen (PB2) till mitt förlag för vidare korrektur och jag kommer att hålla er uppdaterade på sidan Nästa skrivprojekt om hur arbetet går vidare!

Nedan ger jag exempel på text som jag har strukit. Inte för att den inte var bra, utan för att den inte tillförde så mycket till just den här berättelsen. Eller som min förläggare skrev:
"Inledningen är spännande och intressant men jag undrar senare i berättelsen vad det blev av Sandra. Antingen måste man nog lägga in något om detta eller förändra början. Jag trodde länge att det var Sandra det skulle handla om."

Varsågoda, bara för er kommer här är en del som nu är borttagen från manuset:

”Pappa, kommer vi någonsin att åka hem till mamma igen?”
Massoud stelnade till. Hans släktingar tystnade. De förstod inte svenska, men de såg på honom att det Sandra sa var viktigt. Viktigt, svårt och omöjligt att svara på.
”Vi har det bättre här”, sa han utan att se på henne.
Sandra satt på golvet, en bit ifrån de vuxna som fortfarande satt kvar vid matbordet. När hon tittade ner på sina händer föll det en tår på det högra pekfingret. Tyst torkade hon bort den med vänsterhanden.
”Men du sa till mamma att vi bara åkte hit på semester. Du sa att vi skulle komma tillbaka efter fyra veckor. Det sa du.”
”Jag vet vad jag sa!” Skärpan i hans röst fick henne att rycka till.
Massoud suckade och reste sig upp. Han gick mot Sandra där hon satt på golvet.
”Jag vet vad jag sa”, sa han, lugnare den här gången. ”Men vi kan inte leva där min älskade dokthar, vi kan inte leva i Sverige.” Han satte sig bredvid henne, i skräddarställning precis som hon. Hans tunna vita byxor sträcktes ut över knäna.
”I Sverige är jag ingen, min dokthar, ingen. Där vet ingen vem min far var, vilka mina släktingar är eller att jag är en av de bästa advokaterna i Teheran. Svenskar tycker att jag passar som taxichaufför. Eller städare. Eller som ägare av en restaurang, en pizzeria. De ser inte ens skillnad på iranier och italienare!”
Massoud såg inte på Sandra när han pratade. Han tittade ut genom fönstret. De bodde på tredje våningen. Allt man kunde se var ett smutsgrått höghus på andra sidan gatan.
”Det är viktigt att man är någon, min vän. Det är viktigt att man får respekt. Jag kan leva utan mina pengar, utan mina saker. Men jag kan inte leva i ett samhälle där jag inte är någon, där jag inte har en plats i samhället. Du kan inte bo i ett land där din far inte respekteras, Sandra.”
Hon tittade på hans skarpa profil, en profil hon kände så väl och tyckte så mycket om.
"Men, här respekterar ingen mig pappa. Jag får inte ha de kläder jag vill ha. Jag får inte visa mitt hår när vi går ut. Här respekterar ingen mig!”
Massoud såg på Sandra med en underlig blick. Hon hade inte ens fyllt tio år men var redan en klok flicka. Precis som sin mamma, tänkte han. Precis som Sarah. Han klappade henne på huvudet.
Vi respekterar dig. Alla här respekterar dig. Här hemma får du klä dig hur du vill och ha håret hur du vill. Det är bara när du går ut som du behöver täcka håret. Det kommer inte alltid att vara så. Vi ska förändra detta land, göra det till det stolta land det en gång var. Ett land med kultur och en utbildad befolkning. Du som är så klok ska bli välutbildad och förändra Iran.”
”Men jag vill vara med mamma! Sommarlovet har tagit slut för länge sedan, jag har missat en massa i skolan och mina kamrater kommer att glömma mig! Jag vill vara hemma och jag vill att du och mamma ska vara tillsammans igen!”
Massoud rynkade på ögonbrynen. Hans flicka lät inte så klok längre, hon lät som en bortskämd barnunge.
”Sverige är inte bra för mig, det är inte bra för oss. Du kommer att trivas här, du vänjer dig snart.” Massoud reste sig upp och rättade till sina vita byxor. Han gick tillbaka till bordet och lämnade henne gråtande på golvet.

3/22/12

Vill din man laga mat?

Jag har just kommit hem från Sol och Sand där jag pratade om att göra det vi vill och inte bara det vi hinner.





Som alltid när jag ger föreläsningar får jag själv nya insikter tack vare deltagarnas åsikter och tankar. En av deltagarna berättade om när hon hade väldigt mycket att göra på jobbet. Hon lade mindre tid hemma och märkte att hennes man tyckte om att laga mat. Han ville laga mat. Det hade hon aldrig vetat.

Ibland fastnar vi i mönster för att vi tror att saker och ting ska vara på ett visst sätt. Det kan låsa både oss själva och vår omgivning. Kanske gör du något som du inte egentligen brinner för samtidigt som någon i din närhet gärna skulle vilja göra det istället men inte får en chans att göra det?

Stort tack till alla som kom och pratade om detta intressanta ämne med mig, grattis till Clara som vann den Jenny, Jenny som vi lottade ut och extra tack till Lullan på Sol och Sand för att du tog hand om mig och åhörarna så väl!

3/15/12

En vecka kvar!

Nu är det en vecka kvar till Temakvällen "Gör det du vill, inte det du hinner" på Sol och Sand i Ytterby 22 mars. 
Idag var jag och min äldste son på besök för att se hur det hela funkar. Lullan visade oss runt i denna minisemesterort i Ytterby och vi fick sitta en stund i både fullt solljus och i kvällsljus med fötterna i sanden och vatten och fågelljud i öronen. Framför oss var medelhavet, bakom oss vyer från Thailand.
Det ska bli roligt att prata i denna miljö nästa vecka!

Ni som vill komma kan boka via facebook, telefon 0303-93365 eller mail info@solochsand.se

Hoppas vi ses i solen!